På gymnasiet brukade vi hänga på ett fik som hette Hörnet. Där satt vi och både skrattade och grät, och det medelålders par som ägde cafét både visste vad vi ville ha att äta och kom med råd när vi hade hjärtesorg. Det var en fin tid. Hur som helst... En av gångerna vi fikade var vi otroligt många. Kompisars kompisar hängde med & vår vänskapskrets expanderade. Den gången var Hannah Östlund med. En tjej jag inte hade en aning om vem det var... Vi började prata och sen vet jag inte vad som hände, men sedan den dagen har hon verkligen varit min bästa. Hon är den som säger det där jag absolut inte vill höra, men som vet att jag måste för att jag inte inser saker själv. Hon är den jag har kört runt i bil med och sjungit Fireworks med Katy Perry på högsta volym. Det är i hennes rum ute i Hadderödje vi suttit och pratat om livet. Planerat framtiden. Mål, drömmar och visioner. Det var i hennes kök vi satt hela kompisgänget och åt söndagsmiddag. Det var hon som peppade mig till en flytt till Halmstad, likväl som jag peppade henne till huvudstaden. Samtidigt var det hemskt att flytta ifrån varandra. Tacka vet jag uppfinning av telefon: VARJE dag skickas det saker mellan oss. Onödiga som livsviktiga.
Är det någon jag aldrig skulle klara mig utan, så är det Hannah.
Kerstin och Monica kommer bli ett ypperligt radarpar som gamla tanter. I vått och torrt. Med Hemmets Veckojournal, knaprandes på Mariannegodis i ett rött hus ute i Smålands djupa skogar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar