Jag är tillbaka

Höga toppar och djupa dalar var det ja... Men nu är jag (nog) tillbaka. Iallafall för stunden. Jag tycker ju trots allt att det är skönt att få skriva här ibland.

Det har hänt en hel under de sex veckorna jag inte skrivit. Bland annat så besteg jag och Viktor Kebnekaise under vår semester, vilket var något av det häftigaste jag gjort. Jag insåg vad min kropp är kapabel till att göra och hur mycket den faktiskt orkar med. Jag insåg också hur viktigt det är för mig att få komma bort. Att andas. Att vistas ute i naturen, där det inte finns fokus på något annat än det som händer just där och då. Fjällvandring och åtta nätter i tält är verkligen ingenting för alla, men frihetskänslan i att man klarar sig så jäkla långt med det man har och att allt annat runt omkring blir så obetydligt på något sätt. Det finns ingen gång jag känner mig så levande som när jag är ute på fjället. 

När jag kom tillbaka till verkligheten igen, med allt vad det innebär, raserades min värld. De må låta dramatiskt, men det var så det kändes. Från en frihetskänsla utan dess like, till en fruktansvärd rädsla för livet. Anledningen till att det skiftade så drastiskt var ett sjukdomsbesked. Det som pappa gått och burit på och kämpat med under en längre tid visade sig vara MS.

Ingenting är rättvist. 

Efter en tid då vi fått bearbeta beskedet så känns det ljusare. Ett tidigt stadie och bromsmediciner och en, trots sjukdom, pigg pappa ger mig hopp. Och insikt i att jag måste ta hand om både kropp och själ. 

♥