Idag sprang jag. Förra veckan fick jag till två pass. Slingan längs med Bolandsbanan är 4,7 km lång och jag har börjat tävla mot mig själv. Tiden ska alltid bli lite bättre varje gång, om det så är med 2 sekunder. Det är inga långa distanser, men det är precis lagom för mig just nu. Jag är ingen löpare, långt ifrån. Trycket i benen saknas och den där berömda frihetskänslan man får vid löpning infinner sig aldrig. Det är mer jogg än löpning, men känslan efteråt däremot... Den kan jag nästan ta på. Endorfiner som rusar genom hela kroppen och svettpärlor i pannan. Innan jag sprang idag fanns en surrande känsla av ångest och oro. Efteråt var den som bortblåst. Det tog 27 minuter. Hade jag inte tränat hade den där känslan vart kvar fortfarande & hindrat mig från att kunna somna.
I höst hoppas jag på snabbare ben & längre distanser. Tills dess njuter jag av att dagens pass var 28 sekunder snabbare än förra veckans. Och har jag en tung dag vet jag hur jag botar den på 27 (26:59 nästa gång!) minuter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar