Alltid älskad, aldrig glömd.

5:20 söndag morgon klappade mamma mig på kinden när jag sov. Jag borde förstått att något var fel när hon sa vad klockan var, men jag trodde för en sekund att hon misstagit sig och trodde mitt tåg gick tidigare. Men så var det såklart inte. En timma tidigare hade farfar släppt taget och nu finns han inte mer.

Där och då brast mitt hjärta.

Älskade, fantastiska, starka farfar som kämpat som en dåre, så många gånger. Vi har trott flera gånger genom åren, att nu är det över. Men farfar har rest sig och kommit tillbaka i full kraft med dubbel energi. Men denna gång var kraften slut. Ett av de mest varma hjärtan slår inte längre, och min pappa har förlorat sin och jag kan inte ens föreställa mig den sorgen, när jag känner hur stor min egen är.

Min farfar sprudlade av energi och han älskade rörelse. "Om en inte rör på sig, så mår en inte bra", var något han ofta sa när han hade tagit en långpromenad eller cykeltur för att sedan stanna till hemma hos oss på Tallvägen. Och under hans sista tid i livet när han inte kunde komma ut eller röra sig på det sättet han var van vid, så tog han det oerhört hårt.

Så ikväll sprang jag. Jag sprang långt. Jag sprang fort.

Jag sprang för dig farfar, och du kommer för alltid fattas mig.