... och inte riktigt i Per Gessles trallvänliga ton. Ibland väller det över och då måste man få ventilera. Idag brast det för mig. Hälsohetsen jag skrev om igår gnagde som en ilsk råtta i bakhuvudet och jag behövde bara släppa ut allt. Förklara mig. Berätta hur jag mår.
För jag är verkligen en känslomänniska. Jag kan inte låtsas vara glad om jag är ledsen, eller dölja att jag är lycklig. Jag kan inte låtsas att allt känns bra när det finns någonting jag kan göra åt det för att få det bättre; och då innebär det många gånger att prata om det. Idag fick Ellinor höra allt jag tänkte på. Allt jag känner och tycker som har med hälsohetsen att göra. Det känns så mycket bättre nu, när jag har fått prata om det. När någon har lyssnat. När någon förstår. När man inte är ensam.
För ska vi komma någon vart i det normativa och idealfyllda samhället vi lever i, och de krav som ställs på oss, och framförallt de krav vi faktiskt ställer på oss själva, så måste vi hjälpa varandra. Stötta varandra och visa att vi duger som vi är, och att vi har människor runt omkring oss som tycker om oss för just precis den personen jag är idag. Och vi får heller inte glömma bort att visa det för andra. Uppskatta varandra.
Ge varandra lite extra kärlek där ute.
Det behövs.
♥
♥
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar