Efter ett samtal med pojkvännen där vi pratade om ett träningsschema jag ska göra till honom, så började vi även prata om det här med hur kul träningen behöver vara. För honom så är det inte så noga, det behöver inte vara så himla kul... "Det ska ju göras ändå, eller hur?" var hans svar på det. Jag brukar oftast tycka att jag ska vara peppad och motiverad till ett träningspass för att få till något bra. Han tänker inte, utan bara kör. Nu ikväll hade jag egentligen bara velat ligga i sängen och göra ingenting, men efter det samtalet så kände jag att det inte gick. Jag hade ju tänkt att träna, så varför skulle jag inte göra det? Behöver det verkligen vara skitroligt varenda pass? Det kan ju faktiskt gå bra ändå?
Jag bytte om fort som tusan (för att inte hinna ångra mig) och cyklade ner till gymmet. Jag fick till ett sjukt bra pass där biceps och axlar fick jobba ordentligt. Efter helgens gotte så fanns det mycket energi att ta av. Och trots att jag inte var så himla motiverad innan passet, så var det ju himla kul när jag väl var på plats. Det här tänket med "just do it" är faktiskt inte så tokigt ändå. Nu menar jag inte att man alltid ska tvinga iväg sig själv för att träna om man verkligen inte vill, jag förespråkar verkligen att lyssna på sin kropp. Men ibland är det inte helt fel att trotsa heller.
Jag bytte om fort som tusan (för att inte hinna ångra mig) och cyklade ner till gymmet. Jag fick till ett sjukt bra pass där biceps och axlar fick jobba ordentligt. Efter helgens gotte så fanns det mycket energi att ta av. Och trots att jag inte var så himla motiverad innan passet, så var det ju himla kul när jag väl var på plats. Det här tänket med "just do it" är faktiskt inte så tokigt ändå. Nu menar jag inte att man alltid ska tvinga iväg sig själv för att träna om man verkligen inte vill, jag förespråkar verkligen att lyssna på sin kropp. Men ibland är det inte helt fel att trotsa heller.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar