Det är så märkligt när allting blir på riktigt. När det inte längre är i någon luddig gråskala, utan det är verkligen svart eller vitt. I helgen har jag njutit av att jag har ett jobb; dvs mer pengar i plånkan. Köpte med extra gott vin hem i fredags, var ute och åt i lördags, shoppade en extra tröja bara för att jag faktiskt kan nu när jag inte går på csn & idag beställde jag en ny telefon. Helt enkelt materiell lycka.
Sen kom slaget i magen.
Samtalet från mamma, där hon med tyst röst berättar att farfar är sämre igen. Att han kanske inte klarar natten. Han har konstant frågat efter om bebisen kommit än - och vi tror att han bara väntar in, att han vill hinna säga hej till sitt nya barnbarn, innan han säger hejdå. Det gör ont i varenda liten del i kroppen och jag slits mellan hopp och förtvivlan. Denna gången är det mest förtvivlan. Allt är på riktigt. Och helt plötsligt blir man påmind, ytterligare en gång, om vad som är viktigt. Håll hårt i era nära och kära. Säg att ni älskar dem. Kramas lite extra länge och håll varandras händer. Det är inte föralltid. En dag ska vi alla dö, men alla andra dagar ska vi inte det. Ta vara på de dagarna.
All kärlek till dig min vän. Styrkekramar!!!!
SvaraRadera